Vårfnatt, suck

Hej, jag har bestämt mig för att skippa vårångesten i år. Det går inte riktigt enligt planen. Istället har jag fått vårfnatt. Vårkänslor, vill förändra allt och alla och inte minst mig själv. Jag längtar till allt har stabiliserat sig, på ett sätt skulle det vara skönt om det inte hände något alls speciellt mer i år, men så blir det ju sällan, särskilt inte om man tycker det skulle vara lämpligt.

En av mina bästa vänner tipsade mig en gång för längesen om en bok som heter Mod att möta förändringar. Jag lånade den på bibl och tyckte den var mkt tänkvärd. Det var i en period av mitt liv när det inte hände speciellt mycket alls. Det kändes som jag hade koll på läget och därför ville jag inte förändra något. Det var ett bedrägligt status quo där allt liksom gick sin gilla gång, det var tristessens förutsägbara harmoni på något sätt. Jag kan ibland komma på mig själv med att sakna denna tid, nu känns det bara som det händer alldeles för mycket alldeles för fort och jag har noll koll. Det värsta är kanske det som håller på att hända med mig själv, det känns som jag har minst koll av allt på det just. Mycket oroväckande. Vem håller jag på att bli? Vart är jag på väg? Trodde jag att jag skulle gå oskadd ur detta utlandsjobbande, kunna hålla på ett tag och bygga på cv:t och bankkontot, men själv förbli intakt? Nähädu, det verkar inte riktigt så. Det läggs till och dras ifrån i min personlighet och jag kan inte styra det. Det är mycket jobbigt för ett kontrollfreak such as myself. Usch ja.

En annan djävligt jobbig sak som kanske kan angränsa till vårångest är att jag har en slags meta-perspektiv på mina egna känslor. Först känner jag dem, sedan ställer jag dem i perspektiv till allt annat här i världen och vad det kan ha för betydelse i ett större sammanhang. Kanske jag bara inbillar mig lite allt möjligt? Kanske enda hindret för total och (nästintill frälst) lycka är mitt egna ifrågasättande av vareviga situation?

Tänk om 100 år, vad spelar det då för roll. Eller bara femtio, när jag förhoppningsvis är ... äldre och inte alltför bitter. Vad var viktigast då när man ser tillbaka på det, att vara en Perfekt Människa som gjorde alla andra glada eller... någon kanske lite mindre perfekt som gjorde sig själv glad. Men, då har vi det med att man ju gärna ska uppoffra sig för andra. Välgörenhet, källsortering, omtanke om medmänniskorna - iallafall det sista är stick i stäv mot tanken på självförverkligande som totalt dominerar samtiden. Sedär, vad har mitt liv och mina tankar med allt det här att göra?

På National Geographic Channel ikväll berättade de om ett antal personer/rörelser som genom historien förutspått jordens undergång (och hittills har alla haft fel). Förmodligen har de appelerats av tanken för att slippa tänka på följderna av allting. Jag tänker väldigt mycket på följderna av allting just nu, vad har givit upphov till vad, vilket återanknyter till ständiga frågan "Vad gör jag här" vilket i sin tur leder till "Hur länge ska jag vara här?", "Vad händer sedan", "Tänk om ingenting någonsin blir sig likt" (det blir det garanterat inte, så mycket har jag fattat om hur det funkar här i världen). Allt detta kan sammanfattas i "Vad är meningen". Jag googlar ibland på "What is the meaning" - man får en del mkt konstiga resultat.

En annan gång hittade jag en länk till Utah Marriage, Dr Phil, släng dig i väggen. Se även de käcka bilderna överst på sidan med lyckliga Utah-par.

Nu när jag officiellt spårat ur tror jag det är dags att sluta för idag. Hoppas uppnå klarhet inom kort.