Apatisk men åtminstone adopterad av en katt

Apatin jag nämnde i senast inlägget kvarstår tyvärr, jag får inte mycket gjort alls. En del skulle konstatera "jag känner mig utbränd!" och försöka bli sjukskriven för det. Men eftersom jag räknas som "företagare" har jag ändå inga ekonomiska vinster utav det, så jag ägnar mig åt apatin inom ramarna för företaget. Inte så bra. Tur att jag inte är den enda parten, men det är inte populärt att jag inte drar in några pengar egentligen. Vet inte hur jag hamnat i den här känslan eller hur jag ska ta mig ur den, men jag får återkomma till det.

En trevlig sak är iallafall att jag har blivit adopterad av en katt i stallet. Han spinner lyckligt när han ser mig, sitter på min ryktlåda och väntar på mig när jag kommer tillbaka från ridturen. Hittar han en hö- eller halmpåse lägger han sig på den, det är ju varmt och mysigt, han har ju inget inomhus att bo i. Han har inget namn men jag kallar honom Tajger. Han är väl en okastrerad hankatt som kommer och går lite när han vill. Jag önskar att jag bodde så att jag kunde ha en katt som han hemma hos mig.

Det är lustigt med katter. Det är väldigt mycket dem som bestämmer vem som är deras matte eller husse. Andra djur verkar mera vara passiva i det här, de accepterar mer eller mindre den de hamnat hos. Kanske skillnaden är att katter kan komma och gå som de vill. Hästar och hundar kanske också skulle välja sina mattar och hussar om de hade chansen. Min häst har förrsten börjat bli lite som min förra häst, att hon bara verkar vilja att det ska vara jag som ska komma och ha hand om henne. När folk ska provrida så blir hon extra svår, får något panikartat i blicken och fyra av fem kan inte hantera henne i det läget. Kanske att det påminner henne om någon jobbig upplevelse hon varit med om under åren då hon bytte ägare ett antal gånger. Hon skulle inte behöva vara så jobbig, jag behöver ju bara lite avlastning för att t ex få lite mer gjort jobbmässigt. Hoppas nästa som provar klarar av henne.

Vad gör man för att bryta ett dödläge? Jag är så otroligt trött på att bo som en student, mer eller mindre. Trött på min apati som mest är jobbrelaterad. Jag orkar ju sköta om min häst och jag har inte slutat tvätta mig, jag lagar mat, egentligen fungerar jag väl som en slags hemmafru. Det är inte vad jag tänkt mig som karriär. Jag har alltid älskat att göra karriär, tills jag åkte på en näsknäpp. En rejäl sådan. Jag borde på ett sätt ha lyssnat på magkänslan som sa att jag inte skulle ta det där jobbet. Å andra sidan har jag lärt mig en hel del utav det. Men till vilket pris? Nu har jag fanemig inte fått nästan något gjort under 1½ år. Jag lever på existensminimum känns det som, visst, jag vet att andra har det värre men för mig är det jobbigt nog. Som nu t ex, vi var bortresta en vecka och en av tjejerna som passade hästen hade mockat slarvigt. Som en följd av det var jag tvungen att köpa dubbelt så mycket strö till boxen som normalt. Nu har jag inga pengar kvar tills nästa månad. Det blir att ta av sparpengar igen. Jag har turen att ha det åtminstone.

Är väldigt trött på att vara pank och apatisk, men djuren älskar mig iallafall och tur är väl det! Jag tror det är det som håller mig uppe.