Mycket tjôt, lite innehåll

Man måste göra sin egen (banal)grafik för att inte bli haffad på nätet.

Jag är ju en sådan som struntar i Facebook, inte jobbar på att hamna högt i Googles söklistor och inte ser till att länka ihop olika saker jag gör på nätet med varandra. Ju hemligare, desto mer tilltalande i mina ögon.

Eftersom jag inte är på facebook slipper jag ta del av väldigt mycket irrelevant information, såsom "Yes! Äntligen sprungit den där milen! :-) "gilla" /"inte gilla" (men vem vågar sig på att ogilla något så sunt som motion?) Jag slipper se "Kolla min hemlagade gryta, mums!" och "Mmmm lite trött" och allt vad det nu kan vara. Men, nu har det visat sig att även twitter  - där jag finns - emellanåt bjuder på lite sådan meningslös information. Vad ska man göra med den? Jag tänker nu särskilt på en kärlek från mycket länge sedan som jag har koppling till där. Idag skrev han "God kinamat". Jag känner lite, jaha? Kolla där, är det inte intressesmurfen? (som en annan kille sa en gång, väldigt kul uttryck! inte hört det sedan dess heller). Jag fick inte se någon bild på denna kinamat, jag vet inte vad stället hette och ärligt talat känner jag att jag inte bryr mig heller. Kanske är det bra att se hur tråkiga ens ex kan vara så att man inte börjar dagdrömma och tänka 'å om jag ändå hade släppt allt för att vara med honom' - för just så hade det fått bli i fallet med honom pga ett visst avstånd. Nog om detta. Informationen är irrelevant och tar dyrbara minuter från mitt liv som gått åt att fundera varför han delade med sig av denna meningslösa information. Man kan ju inte låta bli att undra lite, åt han kinamaten helt själv? För borde han inte annars säga till den han var och åt med att det var gott och låta bli att twittra? Till saken hör att jag bara har denna typ av information om honom, jag vet inte (eller då "visste") hur hans dagliga liv ser ut sedan det var 90-tal men jag anar att det inte är speciellt intressant. Jag tror jag gjorde ett riktigt val.

Det att kommunicera på annat håll är visst helt normalt och accepterat idag. Jag gick förbi två killar idag som satt och fikade. Båda två stirrade ner i sina mobiler. Jag funderade på att ta ett kort på dem för det såg roligt ut men så insåg jag att man nog inte ska ta kort på folk som inte vet om det och lägga ut på nätet. Jag respekterar PUL osv. Om jag vill vara anonym ska andra få vara det.

Ett annat problem som kommit med denna Intressesmurf-information är att det dyker upp smileys överallt där det inte borde vara. Man kan inte skriva ett mail till facebookmänniskor utan smileys. Då blir de rädda och tror att man är arg. Idag såg jag till och med en meny som de hade känt sig tvungna att sätta en smiley på. "Lördagsspecial :-) Hot Louisianakorv med mos och .." Kanske trodde de att ingen skulle känna sig välkommen att beställa annars. Det är bara absurt detta och väldigt tröttsamt. Varför ska allt vara så klämkäckt? Någon har börjat med denna ton på FB tror jag, men om de skrev för sig själva, i sin dagbok eller anteckningsbok, hade de formulerat sig så? Det är som en helt egen genre med kommunikation där vem som helst skulle kunna skriva samma typ av inlägg och kommentar, inget är egentligen särskilt personligt eller unikt. Ramarna är strama för hur man kan uttrycka sig. Varför ska man bara antingen gilla eller inte gilla? Finns det inte bra och dåliga saker samtidigt med mycket? Den här äppelkäckheten har inte varit inne sedan Julie Andrews storhetstid, men se, vips, nu är den tillbaka. Alla så jäkla käcka hela tiden.

Ibland vill jag flytta dit där det inte är smileys överallt, ingen reklam på engelska (eller alls, rentav) och helst inget julpynt, inga julsånger från senhösten heller. Jag tror att Vilnius är en bra kandidat för detta. Det är ett småusligt ställe, faktiskt ganska deprimerande men man slipper åtminstone förstå tv:n (inget är textat eller dubbat) och reklamen minns jag inte särskilt heller. De har inte menyer på engelska och det känns liksom lite härligt. Smileys såg jag inga heller. Däremot hade de snögubbar som stora kaniner och drog sina barn i små slädar.Spårade visst ur lite här. Poängen är iallafall att en väldigt stor del av den information som stoppas ner i halsen på en dagligen är väldigt irrelevant. Jag kan nämna ett annat irritationsmoment. På spårvagnarna i Göteborg finns det reklam för Läkarmissionen. Säkert bra och så, men, de har haft samma lilla snyftobjekts-kille på planscherna jag vet inte hur länge. "Hjälp honom att få gå i skolan och inte gå och leta sopor!" eller liknande står det. Då tänker jag bara ungefär "Men herregud, har de inte lyckats ordna det för honom än" alternativt "Han lär ju ha det dj-vligt gôtt nuförtiden och gå i skolan osv, om de är framgångrsika, så varför har de inte orkat leta upp någon ny bild?? Tror de att jag är dum?"

Det dyrbaraste man har i dagens tillvaro med allt blaj tycker jag är att fortsätta att tänka och aktivt ta ställning till vad man vill ägna sin tid åt. Blunda om reklamen stör eller sätt på tyst. Vägra läsa gratistidningar. Ta inte del av meningslösa åsikter i skvallerprogram och press. Tänk själv.